Direktlänk till inlägg 24 november 2014
Inte trodde jag att jag ännu en gång skulle försöka ge mig in på att blogga, men jag antar att man ibland hamnar i vissa faser i livet där det faktiskt känns behövligt.
Jag tror ni delar tanken med mig om att det ibland är fruktansvärt skönt att skriva av sig och att man med sina tankar kanske på något vis kan hjälpa på någon annan. Men just i detta inlägget fattar jag mig väldigt kort...
Först och främst tänkte jag berätta vem jag är och lite av vad mitt liv består av.
Jag är 22 år, har 4 syskon och den absolut bästa mamman i hela världen.
Jag pluggar just nu till undersköterska med inriktning psykiatri och let me tell you, det är så himla intressant och givande. Om inget annat har jag verkligen insett vem jag är och vad jag utifrån mina förutsättningar kan bidra med.
Jag lever ihop med den bästa killen man kan tänka sig, no doubt about it.. Han är min lottovinst!
Mina vänner är inte i ett mångfall men jag har fåtal gudomliga vänner (det har en gång varit rätt många MEN som vi vet har tiden en förmåga att sortera ut skräp ;) )
Mitt liv är faktiskt riktigt bra och jag klagar inte på innehållet, men även jag har fått smaka på livets tuffa törner och dess motgångar. Livet har som med alla andra testat mig och min mentala styrka, jag har känt på botten och även fått en sneak peak från toppen.
Skam den som ger sig ellerhur?
"Gud gav sina tuffaste utmaningar till sina starkaste soldater" ett uttryck jag sen en tid tillbaka försökt leva efter, att jag fått alla dessa utmaningar för att jag är stark, för att jag är en av dom som klarar det.. Men är det verkligen så eller ä...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 | 25 | 26 |
27 |
28 |
29 | 30 |
|||
|