"Gud gav sina tuffaste utmaningar till sina starkaste soldater" ett uttryck jag sen en tid tillbaka försökt leva efter, att jag fått alla dessa utmaningar för att jag är stark, för att jag är en av dom som klarar det.. Men är det verkligen så eller är det för att jag alltid har otur?

Jag vill tro att det är för att jag är stark, för att just det som händer ska lära mig något.. 

Jag minns för någon månad sen att jag var så stolt över mig själv, jag kom på mig själv några gånger när jag omedvetet "beundrade" allt jag hade klarat och jag var lite "småkär" i kvinnan jag hade blivit. Något hände... Precis som om någon tog min kärlek till mig själv ifrån mig. Kvar stod jag, mer som ett skal och tom inombords.

Jag märkte att för var dag som gick förlorade jag stora delar av mig själv, rätt skrämmande när man för det mesta alltid varit så himla trygg i sig själv och helt plötsligt var jag itu. Envis som jag är så försökte jag hitta sätt att hålla mig "flytande" på.. Jätte lätt med nada energi och en bitterhet som jag träffat på ute på ålderdomshem.

Jag undrar hur lång tid det egentligen tar, att komma på fötter och känna att man gör allt helhjärtat igen, framför allt veta vilken "väg man ska ta".

En sak är säker, för första gången i mitt liv är det jag som får förlita mig på att någon fångar mig när jag så många gånger innan fått fånga andra.

Julen står utanför vår dörr och då medföljer också den svenska julstressen.. tillsammans med julstressen har jag dessutom en massa arbeten som ska bli färdigt så ja skallen går just nu i 200.
När jag tänkte på just stress häromdagen började jag tänka på barndomen då stress hade en helt annan innebörd.. Stressen då var att hinna äta upp sin mat för att kunna springa ut till sina vänner, hinna med läxan för att få vara ute längre, städa rummet så man kanske kunde få ha övernattande vänner ja ni fattar.. Då var inte stress något som gjorde oss illa och inte något som påverkade oss nämnvärt mycket medans det idag medför stora risker med att stressa under längre tid.
En del märker inte ens att de stressar förrän de står med huvudet rätt i väggen och tappat taget om sig själv helt.
Vi är så dåliga på att slappna av och framför allt är vi sämst på att unna oss saker..
Jag ingår själv i den kategorin, jag låter aldrig min kropp slappna av fullt ut och tror mer eller mindre att "min kropp/mitt psyke klarar allt" till viss del stämmer det då jag varit med om mycket som jag aldrig trodde jag skulle behöva uppleva och tagit mig ur det ganska smärtfritt, men även jag känner att min kropp börjar säga ifrån.. Att det nu är det dags att tänka mer på hur kroppen mår och vad jag kan göra för att i långa loppet ha ett hälsosamt mående.
Jag är trots allt bara 22 år gammal och har många år framför mig där jag vill må bra, både i kropp och sinne.
Man kan köpa mycket här i världen, men hälsan är en av de ting som inte finns på marknaden.. Hälsan är något vi har här och nu, något vi måste ta hand om och vårda så gott vi kan.
Tillåt er själva att ha lugn och ro, värdesätt de livet ni har och gräm er inte över småsaker..
Med det sagt vill jag önska alla en riktigt god jul och ett gott nytt år, låt det nya året bli ert år.

Jag har alltid haft väldigt svårt för att släppa in folk i mitt liv, rättare sagt har jag byggt upp en tjock mur för att de inte ens ska behöva besvära sig med att försöka.. Men ju äldre jag blev förstod jag att min mur gjorde så att jag visade en kall och okänslig sida, en sida som avspeglade dåliga sidor av mig själv.. 

Människor som verkligen känner mig vet hur mycket jag vill ge min omgivning, hur mycket jag som person lägger mycket av mig själv åt sidan för att hjälpa andra.. Att jag många gånger ser förbi mitt egna mående och mina egna problem för att underlätta i andras. 

I dagens läge skulle jag aldrig avsiktligt avvisa någon som visar intresset för att vilja vara i mitt liv sålänge deras avsikter är att medvetet tillgodose mitt liv med bra saker som gynnar oss båda. 

Jag är idag medveten om att jag under mina år sårat en del människor, svikit somliga och skitit i andra... Jag förstår att jag många gånger agerat fel och att jag betett mig på ett sätt som jag själv inte hade accepterat om det hade gällt mig.. 

Men det fina med just mitt liv är att alla vägar jag valt och alla steg jag tagit har fått mig att förstå, förstå att jag gjort mycket fel och att jag förlorat människor längs vägen för mitt handlade och inte bara deras.. Jag har förstått varför vissa inte vill finnas i mitt liv, MEN jag har även förstått varför jag inte vill finnas i deras. Jag blottar inte mitt liv, sträcker fram min hand eller liknande till någon för att jag tycker det är roligt när dom sen drar åt sig hela näven och spottar en rätt i ansiktet, jag gör det för att jag har hjärta till att dela med mig av det i mitt liv som många kanske inte har.. Mitt sätt eller mitt yttre faller inte alla i smaken, definitivt inte och det behöver det inte göra iheller för andras yttre eller sätt faller inte alltid mig i smaken.. Men döm aldrig en bok om du bara sett dess omslag, där finns så mycket att se och ta del av om man tar sig tiden till att öppna boken. Du behöver inte förstå eller tycka med innehållet, men då har du iallafall gett det en chans. 

Pengar pengar pengar pengar, bla bla bla bla bla...
Vårt samhälle är som ni säkert vet i dagens läge baserat på pengar och att pengar enligt många är makt, vi nöjer oss inte längre med de små sakerna som sätter prägel på vårat liv utan vill hela tiden ha mer och mer.

Vi har börjat visa tendens på att lägga energi på allt vi inte har istället för allt vi har och det suger såklart musten ur oss.
Att vi lägger energi på fel saker gör också att vi glömmer bort alla små ting som faktiskt gör oss lyckliga..
Det som inte kan köpas för pengar är det som ger oss mest lycka, fast det kanske är skit kul att shoppa den där snygga väskan,skorna eller liknande..
Vi kan inte ta på lycka eller kärlekoch det är också sånt som får oss att må riktigt bra under lång tid.
Materiella ting gör oss bara lyckliga för stunden och helt ärligt tycker jag nästan synd om de barnen som fått växa upp med kunskapen om att man ska ha det dyraste och det bästa, att allt där emellan bara är kattskit för vissa.
Jag minns att jag som liten avundades människor som kunde köpa allt och jag gillade inte riktigt att jag själv inte kunde det, men NU tackar jag gudarna för att jag inte är en av dom som fick allt jag pekade på.
Istället har jag lärt mig värdet av livet och glädjen man kan få utan att vara övergödd med pengar.
Det jag har idag har jag förtjänat , det jag en dag kommer ha ska jag kämpa för.. 

 Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel. 

Åh vilket underbart väder det varit idag, att solen verkligen kan ha en sån otroligt stor inverkan på ens mående.
Det snackas ju mycket om att man får D-vitamin brist under vinterhalvåret och att det sen i sin tur kan leda till depressioner och liknande, det ligger nog mycket sanning i det. Vi alla gillar  ju såklart solen och sättet den värmer oss på både på insidan och utsidan, så när den inte längre är lika "närvarande" blir mångas liv i en gråaktigfärg.

Jag själv kan också ha sånna dagar under detta halvåret trots att jag tycker vintern är väldigt mysig på sitt egna lilla vis, juletiden är nog den absolut bästa..

Doften från både julmat, julgodis och kakor, ljus som värmer varenda liten vrå i ens hus, julmusik som ger en den där speciella känslan i kroppen och framför allt alla ens nära/kära är samlade på en och samma plats.. Trots att kanske en del färdats vidare och  nu finns på andra sidan så tror jag starkt på att de ändå är närvarande och ger oss värme som vi inte ser med blotta ögat men som man kanske får en liten hint av om man faktiskt känner efter.

Julen eller vintern överlag är för mig närhet, värme och att få tillbringa kyliga dagar tillsammans med de personerna som värmer dig i både kropp och sinne. Magiskt!

Alla årstider har sin charm, det gäller bara för oss att hitta de små guldkornen....

Inte trodde jag att jag ännu en gång skulle försöka ge mig in på att blogga, men jag antar att man ibland hamnar i vissa faser i livet där det faktiskt känns behövligt.
Jag tror ni delar tanken med mig om att det ibland är fruktansvärt skönt att skriva av sig och att man med sina tankar kanske på något vis kan hjälpa på någon annan. Men just i detta inlägget fattar jag mig väldigt kort...
Först och främst tänkte jag berätta vem jag är och lite av vad mitt liv består av.
Jag är 22 år, har 4 syskon och den absolut bästa mamman i hela världen.
Jag pluggar just nu till undersköterska med inriktning psykiatri och let me tell you, det är så himla intressant och givande. Om inget annat har jag verkligen insett vem jag är och vad jag utifrån mina förutsättningar kan bidra med.

Jag lever ihop med den bästa killen man kan tänka sig, no doubt about it.. Han är min lottovinst!
Mina vänner är inte i ett mångfall men jag har fåtal gudomliga vänner (det har en gång varit rätt många MEN som vi vet har tiden en förmåga att sortera ut skräp ;) )
Mitt liv är faktiskt riktigt bra och jag klagar inte på innehållet, men även jag har fått smaka på livets tuffa törner och dess motgångar. Livet har som med alla andra testat mig och min mentala styrka, jag har känt på botten och även fått en sneak peak från toppen.

Skam den som ger sig ellerhur?