"Gud gav sina tuffaste utmaningar till sina starkaste soldater" ett uttryck jag sen en tid tillbaka försökt leva efter, att jag fått alla dessa utmaningar för att jag är stark, för att jag är en av dom som klarar det.. Men är det verkligen så eller är det för att jag alltid har otur?

Jag vill tro att det är för att jag är stark, för att just det som händer ska lära mig något.. 

Jag minns för någon månad sen att jag var så stolt över mig själv, jag kom på mig själv några gånger när jag omedvetet "beundrade" allt jag hade klarat och jag var lite "småkär" i kvinnan jag hade blivit. Något hände... Precis som om någon tog min kärlek till mig själv ifrån mig. Kvar stod jag, mer som ett skal och tom inombords.

Jag märkte att för var dag som gick förlorade jag stora delar av mig själv, rätt skrämmande när man för det mesta alltid varit så himla trygg i sig själv och helt plötsligt var jag itu. Envis som jag är så försökte jag hitta sätt att hålla mig "flytande" på.. Jätte lätt med nada energi och en bitterhet som jag träffat på ute på ålderdomshem.

Jag undrar hur lång tid det egentligen tar, att komma på fötter och känna att man gör allt helhjärtat igen, framför allt veta vilken "väg man ska ta".

En sak är säker, för första gången i mitt liv är det jag som får förlita mig på att någon fångar mig när jag så många gånger innan fått fånga andra.